Med två mjuka kojer, dunkuddar och sitthöjd kan regnet få smattra mot rufftaket hur mycket det vill. Martin Kreuger berättar att hans kanotkryssare ”Isabella” har det bästa av två världar genom att vara både segelkanot och bekväm bobåt på samma gång. Läs mer om fyndet på Blocket, renoveringen och sommarens första seglingar

Av en slump hittade Martin Kreuger sin perfekta skärgårdsbåt – en sju meter lång hembyggd och ruffad kanotkryssare. Nu vill han se systerbåtar ute på sjön och ser gärna nybyggen. Läs Martins entusiastiska reportage om kanotjakten Isabella. Kanske kan det här inspirera till en renässans för en fin kanottyp?

"Egentligen satt jag bara och slösurfade på Blocket en dag i våras. Jag hade inga planer på båtköp och sökte absolut ingen ersättare till min renoverade plastlåda D 158. Men plötsligt flimrade en annons förbi som krävde ett par extra klick. ”Segelbåt till salu. 7 000 kr. Först till kvarn.”

Vilken överraskning när en tilltufsad och lite udda kanotkryssare i plast dök upp på skärmen. Samma skrovform som min D-kanot med V-botten och skarpa slag, men en meter längre och med högre fribord. Och ruff.

Annonsen var bara ett halvt dygn gammal. Jag hade inget val. Det var inte jag som hittade båten – hon hade hittat mig.

”Jag är där om en timme”, sa jag till killen på Mörkö som inte ens visste vad han sålde. En kompis exflickväns pappa hade visst byggt lådan för tio-femton år sedan och nu kunde den inte stå på säljarens tomt längre eftersom familjen skulle flytta. En kanotkryssare? Jaså, säger du det.

Kuvertet med femhundringar bytte ägare och den 18 juli i år sjösatte jag ”Isabella” som då på två månader hade fått ruffen kapad med en halvmeter, ny inredning i sittbrunnen, delar av däcket och ruffen nyplastade, färdigställd inbyggd motorbrunn, ny färg, nytt bly i spetsen på centerbordet – och så vidare.

Efter två veckors fantastisk semestersegling från Blidö till Björkskär, Rödkobbarna, Lådna och Ornö är jag övertygad, för att inte säga frälst. Det här är skärgårdsseglaren som alla borde ha!

Å ena sidan är hon en segelkanot, vilket alla ni som läser här förstår innebörden av. Snabb, lätt, styv, paddlingsbar och alltid med en egen klippskreva som natthamn i ytterskärgårdarna.

Å andra sidan är hon en bekväm bobåt för två som bäddas med lakan och dunkuddar i två mjuka kojer, har ståhöjd i ruffluckan under kapellet och erbjuder gott om plats för både motor, klädväskor, mat och lådvin. Dessutom en förvånansvärt trygg och torr seglare om man tar in ett rev i storen när sjön börjar bygga upp sig på Svartlögafjärden.

Jag har fortfarande en hel del jobb kvar innan min Isabella blir en fullt fungerande långfärdsbåt. Största bryderiet är centerbordets storlek och form, eftersom hon driver för mycket på kryssen. Och någon toppfinish får hon aldrig – divinycellskrovet buktar både in och ut och om jag lägger på allt spackel som skulle krävas sjunker hon nog som en sten.

Därför har jag en större dröm. Jag betraktar Isabella som en prototyp för något jag tänker mig som en ny båtmodell. Många fler borde få chansen att segla i skärgården med en båt som är både billig, rolig, trailerbar, beboelig och perfekt anpassad för sitt landskap.

Problemet med andra konstruktioner i liknande storlek är att seriebyggena från 1970-talet är för korta och seglar för illa. Dåtidens konstruktörer fick prioritera boendeutrymmet. Det skulle prompt in fyra kojer och heta ”familjebåt” – trots att de seglar lika illa som bakfulla paddor om man sätter fyra man bak i sittbrunnen.

På 1990-talet gjorde tillverkarna tvärtom och satsade allt på segling och fart. Två tunna galondynor slängdes in i den lilla glasfibergrotta som fick plats under alla trimtampar. Det är roliga seglare, men ofta överriggade och nervösa och med djupa fenkölar som snabbt tar död på upptäckarglädjen i steniga utskärgårdar.

Isabella är en kryssare, en snabb men lättseglad och praktisk långfärdsbåt. Visst skulle hon ha plats för två barnkojer för om masten, men de ska ändå inte finnas där. Det här är en båt för två frånskilda 35-pussare som lämnar ungarna i land hos sina andra mammor och pappor och får ett par veckors egen kravlös semesternjutning.

En ”post-familjebåt”, helt enkelt.

Tanken att bygga nya segelbåtar med ungdomar som målgrupp tror jag inte ett ögonblick på. De har både för lite pengar att satsa och för många billiga gamla Hydror och Maxi 68:or att välja bland på Blocket.

Jag skulle gärna se många exemplar av min kanotkryssare ute på fjärdarna. Därför bidrar jag så mycket jag kan om någon vill bygga sig ett eget exemplar. Jag har funderat på möjligheterna till egen serieproduktion i glasfiber med formar, men det mesta pekar hittills mot att det blir ett för dyrt projekt att bära på hobbynivå.

Isabella har skarpa slag och bör därför vara enkel att mäta upp och bygga själv med till exempel Stitch and glue-teknik i plywood, glasfiber och epoxi.

Är du intresserad? Ring mig om du vill veta mer om denna härliga skärgårdsbåt.

Martin Kreuger

D 158 och kanotkryssaren ”Isabella”

Du kan kontakta Martin direkt via mail. Adressen skriver du så här: martin[kanelbulle]kreuger.net

eller ring honom på  070-357 57 52 

Vänta nu, vad är det här? Kanotkryssaren ”Isabella” dyker upp på Blocket 8 maj 2008.

Japp, visst är det en kanotakter! Men var ska man få plats att segla? Och var är akterdäcket?

Båten på plats på Blidö och min ”makeover” kan börja. Första åtgärden blir att kapa ruffen som stjäl för mycket plats i sittbrunnen.

Kanske ljusventiler som ser ut så här? Olika designskisser gjordes med svartmålade pappskivor och tejp. Ingen har blivit verklighet än.

Sådär, ja! Ruffen är avsågad en halvmeter och skottet flyttat. Ena rutan är igensatt och samma öde väntar den andra. Tänk att formen på rutorna kan förstöra hela utseendet på en båt. Rutan på ruffens framkant hinner jag tyvärr inte plasta igen före sjösättningen.

Jobb, jobb och jobb. Detta är vad som fanns kvar av sittbrunnsinredningen vid köpet. Nu behövs dessutom nya bitar av däcket, förlängning av sittbrunnssargen och ett akterdäck – bland annat.

Mer från sittbrunnen. Här syns aktertoften med ankarluckan, sargen och luckorna på akterdäck. De döljer den inbyggda motorbrunnen bakom min rygg där en liten tvåtakts Mercury 2,5 får plats både uppfälld och nerfälld. Det blev mycket plastningsjobb för en snurra som i praktiken nästan aldrig används.

Kan livet bli bättre än så här? Vår lilla vik på Björkskär nåddes via en knappt tre meter bred passage mellan klipporna. Här var vi ensamma och skyddade för alla väder och vindar. 21 grader i vattnet och ännu ingen algblomning denna förtrollade dag den 25 juli 2008.